First real love is the last one to forget.
Datum: 2012-04-06 Klockslag: 00:01:48 ▲ KOMMENTERA INLÄGGET(2)Varje bild är ett minne som bara du förstår.
Jag brukar aldrig bry mig, jag brukar oftast inte känna av det. Men när det känns, så känns det verkligen. Det har tagit mig snart ett år att leva efter min egna strävan efter självständighet. Att bara vänja mig vid att inte kolla bakåt utan bara chansa och gå vidare. Det är som att gå barfota på spikar för att komma fram till andra sidan. Det går, men det tar tid.
Ibland när folk nämner det känner jag ilska och irritation, det är då jag känner mig så stark och är så säker på att jag äntligen tagit mig igenom det och är framme. Sen kommer de stunder när de pratar om det, och det enda jag vill är att vända mig om, vika mig och bryta ihop.
Jag önskar att det inte hade varit så bra när det väl var. Även om jag känner att det är hopplöst att sakna dig vissa stunder, kommer jag inte sluta sakna det vi hade. För när jag påminner mig själv genom att bläddra igenom våran mapp, så kommer jag ihåg och känner igen lyckan i dom där ögonen. Och jag inser att jag faktiskt känt så en gång i tiden.
Jag var så säker på oss. Jag var så jävla säker. Trots att jag vet att det inte ens vore bra varken för dig eller mig att återvända till samma punkt, så hatar jag att intala mig själv det. Okej att det är som det är nu, men det hade aldrig behövt vara som det var isånafall. När folk säger ''var inte ledsen, var istället glad för det du hade'' så blir jag bara arg, för vad är vitsen med att bara ha något för att det sen ska försvinna?
Ingen, och döda mig om jag inte har rätt, kommer någonsin kunna se på dig på samma sätt som jag gjorde.
Jag brukar aldrig bry mig, jag brukar oftast inte känna av det. Men när det känns, så känns det verkligen. Det har tagit mig snart ett år att leva efter min egna strävan efter självständighet. Att bara vänja mig vid att inte kolla bakåt utan bara chansa och gå vidare. Det är som att gå barfota på spikar för att komma fram till andra sidan. Det går, men det tar tid.
Ibland när folk nämner det känner jag ilska och irritation, det är då jag känner mig så stark och är så säker på att jag äntligen tagit mig igenom det och är framme. Sen kommer de stunder när de pratar om det, och det enda jag vill är att vända mig om, vika mig och bryta ihop.
Jag önskar att det inte hade varit så bra när det väl var. Även om jag känner att det är hopplöst att sakna dig vissa stunder, kommer jag inte sluta sakna det vi hade. För när jag påminner mig själv genom att bläddra igenom våran mapp, så kommer jag ihåg och känner igen lyckan i dom där ögonen. Och jag inser att jag faktiskt känt så en gång i tiden.
Jag var så säker på oss. Jag var så jävla säker. Trots att jag vet att det inte ens vore bra varken för dig eller mig att återvända till samma punkt, så hatar jag att intala mig själv det. Okej att det är som det är nu, men det hade aldrig behövt vara som det var isånafall. När folk säger ''var inte ledsen, var istället glad för det du hade'' så blir jag bara arg, för vad är vitsen med att bara ha något för att det sen ska försvinna?
Ingen, och döda mig om jag inte har rätt, kommer någonsin kunna se på dig på samma sätt som jag gjorde.
Här kan du både läsa & skicka kommentarer.
Postat av: Sandra
Jag dog lite inombords.. Riktigt fint skrivet Angelica <3
Postat av: Elin
Hjärtat❤
Trackback
