När jag kliver av bussen från skolan, går jag från busshållplatsen åt motsatta håll istället för Sigillgatan där jag bor. Jag känner ingen lust att komma hem än, så jag bestämmer mig för att ta en promenad mot kyrkogården som ligger endast ett kvarter bort. Dagen har känts sju dagar lång istället för sju timmar. Försovning imorse, fyra prov kommande veckan varav ett är imorgon. Har känt mig irriterad på varenda person som pratat med mig idag och maten i skolmatsalen smakade extra äckligt. Väl vid kyrkogården beslutar jag mig för att lyssna på något utav sommarprogrammen på P1, och mitt under min beslutsångest över vem jag skall lyssna på, ser jag en av radio-pratarnas namn, Kristian Gidlund, på sajten och en beskrivning med en text, som berättar att han fick cancer i magsäcken, till följd av "..Idag kom beskedet om att hans resa tagit slut. Ikväll kommer hans Sommarprogram att återuppsändas." Väl på kyrkogården sätter jag mig på en bänk, fifflar in plug-in hörlurarna i öronen och låter mig slukas upp av hans berättelse.

I Kristians Sommarprogram berättar han om hans kamp i något som kom att bli hans sista månader kvar i denna värld. Jag blir helt bestört av hans nakna men ändå så vackra sätt att beskriva hans känslor och tankar under den perioden. Hur han började förbereda sin död och höra av sig till sina närmsta för att tala om för dem hur tacksam han var över den tid de fått tillsammans. Att han älskade dem. Han nämner även att han med nästan all säkerhet i den stunden uppskattar livet mer än de flesta andra runtomkring honom. Jag har lyssnat ungefär en kvart in på hans Sommarprogram och fastnar för låten "Man Måste Dö Några Gånger Innan Man Kan Leva" med Håkan Hellström.

Två unga killar, en i min egna ålder gick bort under fem dagars tid här i Örebro för ungefär en vecka sen. Jag, och flera andra i min kompis-krets antingen kände eller var bekanta med dem. Detta betydde mycket hysteri och sorg som sköljde över vår stad, och människor började posta texter på sociala medier som "Uppskatta det du har innan det är försent."

Nej. Uppskatta inte saker bara för att det kommer att vara försent någon gång. Uppskatta det du har hela tiden. Det är så oerhört tragiskt att något sådant här skall behöva inträffa för att vår stad ska inse att man måste uppskatta saker och ting. Som Håkan sjunger, för att leva måste vi först dö några gånger. Det är även om det Kristian berättar för oss. När allting i hans liv plötsligt kom att bli så mycket mer värt. När bara små promenader med familjen fick ett sådant stort värde. När man mest av allt uppskattade att träffa sina vänner. Eller lyckan att bara få se solens strålar smyga sig in på rummet på morgnarna. Tänk att han kommit till den punkt då medvetandet om att man kommer att dö, får en att känna sig levande.

Kristian har nu avslutat sitt Sommarprogram. Jag sitter kvar en stund på bänken. Jag genomgick en dålig dag idag, fräste möjligtvis irriterat på mina vänner och åt kanske en halv-äcklig skollunch. Men det är snart helg och jag kommer att kunna göra min lördag till en bättre dag, bete mig respektfullt mot mina vänner imorgon, och hoppas på en bättre lunch till på fredag som alltid står för den bästa dagen vad gäller skolmat på Rudbeck skolan. Jag kan göra dessa saker, för att jag lever nu. Och har framtiden på mig. Kristian hade inte den tiden som jag välsignats med. Och om man bara kunde påminna sig själv att leva med en konstant uppskattning, skulle vi tillslut må bättre. För lever vi efter att ta allting för givet, kommer vi tillslut att begrava oss i sorgen för det är det enda vi ser. Och när allt är förlorat, är det redan förlorat. Och allt man vet är att man aldrig njöt av den där skolmaten, med vännen man en gång var irriterad på, när man fortfarande hade den chansen.

© Angelica Angelholm